Existentiell ensamhet är ett unikt fenomen som är svårdefinierat och ska inte förväxlas med ensamhet. Den existentiella ensamheten är något som finns hos alla människor men inte alltid är påtaglig, det syftar till att människan i grunden är ensam. Syftet med studien är att genom intervjuer med enhetschefer inom äldreomsorgen undersöka deras erfarenheter och få en djupare förståelse kring enhetschefers upplevelse av fenomenet existentiell ensamhet hos äldre personer. Vi har använt en kvalitativ ansats med semistrukturerade intervjuer där fem enhetschefer från olika kommuner har intervjuats. Respondenterna har varierande erfarenheter och är i ålder mellan 30 - 65 år och har olika utbildningar, så som socionom, socialpedagog och inom social omsorg. För att analysera intervjuerna använde vi oss av tematisk analys. Vi analyserade vårt material med hjälp av tidigare forskning samt teorin om gerotranscendens, aktivitetsteorin, handlingsutrymme samt begreppet gemenskaper. Studiens resultat visar att utrymme i verksamheten samt enhetschefers handlingsutrymme är centralt för att kunna arbeta medexistentiell ensamhet hos äldre. Kunskap om existentiell ensamhet är begränsad och enhetscheferna hänvisar sin kunskap till sin erfarenhet av fenomenet. För att förstå fenomenet tolkar enhetscheferna de äldres beskrivna upplevelser av existentiell ensamhet. Olika förluster i livet, maktlöshet och brist på kontroll är olika faktorer som enhetscheferna beskriver kan orsaka existentiell ensamhet hos äldre personer.Studiens resultat visar att existentiell ensamhet kan vara svårt att förebygga och att enhetscheferna har en central roll i att arbeta fram strategier för vårdpersonalen att kunna se, förstå och handla när äldre personer upplever existentiell ensamhet.