Bakgrund: I detta examensarbete undersöker jag hur lärare för årskurs 4-6 beskriver och undervisar de elever som har mycket goda studieförutsättningar i matematik. Alla elever har rätt att utvecklas så långt som möjligt och de elever som lätt når de lägsta kunskapskraven ska ges ytterligare ledning och stimulans för att nå längre i sin kunskapsutveckling. För att organisera undervisningen så det blir utmanade för de dessa elever kan man använda pedagogisk och/eller organisatorisk differentiering. Anpassningar eller insatser man kan göra då är bland annat acceleration, berikning, nivågruppering och individuellt stöd. Får dessa elever inte de anpassningar de har rätt till finns risken att de blir uttråkade och tappar motivationen.

Syfte: Syftet är att belysa lärares perspektiv på och erfarenhet av att arbeta med de elever som har mycket goda studieförutsättningar i matematik. Studien avgränsas till att undersöka lärare som undervisar i matematik i årskurs 4-6.

Metod: Undersökningen är av kvalitativ karaktär och bygger på semistrukturerade intervjuer med verksamma matematiklärare i årskurs 4-6. 12 lärare valdes ut genom ett bekvämlighetsurval och blev tillfrågade att delta i intervjustudien, men endast fem valde att medverka.

Resultat: Resultatet av intervjuerna visade att lärarna, med olika formuleringar, beskrev de eleverna med mycket goda studieförutsättningar som kompetenta, motiverade och kreativa. Att eleverna är intresserade och engagerade samt arbetar i ett högre tempo än genomsnittseleven var samtliga lärare överens om. Resultatet visade också att pedagogisk differentiering, i form av acceleration, är den vanligaste anpassningen lärarna gör. Även berikning, att eleverna erbjuds mer utmanade och fördjupade uppgifter, var en frekvent insats de deltagande lärarna använder sig av. Nivågruppering förekom också, men det var mer ovanligt.