All mark i Sverige är indelat i fastigheter och är en del av samhällets infrastruktur. Varje fastighet har en unik beteckning och avgränsas genom en fastighetsgräns som markeras med gränspunkter. Alla fastigheter har också en eller flera ägare. Staten, landsting, kommuner och enskilda kan alla vara ägare till fastigheter. Kommunen har en roll i samhället som både fastighetsägare och myndighet. Markanvändningen i Sverige styrs av Sveriges kommuner genom olika planförfaranden. De största markområdena som kommunen äger ligger inom tätortsområden där marken till största del är detaljplanelagd. Här ska både enskilda och allmänna intressen samsas om ytorna för en ändamålsenlig användning av marken. Kommunen som fastighetsägare hanterar fall där enskilda nyttjar kommunal mark utan lovför privata ändamål. Intervjuer har genomförts för att ta del av kommunernas erfarenheter av olovligt nyttjande av kommunal mark. Exempel på överträdelser som förekommer på kommunal mark är häckar, trädgårdsmöbler, komposter, avfall eller byggnader. Den största konsekvensen blir att de allmänna platserna privatiseras. Allmänheten har rätt att vistas på annans mark enligt allemansrätten och kan tillfälligt använda allmän plats för enskildaändamål om tillstånd finns. Om kommunal mark olovligt används för enskilt ändamål kan kommunen använda rättsliga åtgärder för att hantera problemet. Beroende på vilken typ av överträdelse och var den sker finns det ett flertal olika lagar och regler att förhålla sig till. Det kan urskiljas från tidningsartiklar och publikationer på kommuners hemsidor att problemet funnits sedan en längre tid tillbaka, men har nu börjat uppdagas allt mer av kommunerna. De deltagande kommunerna bekräftar att olovligt nyttjande av kommunal mark förekommer. Företeelsen uppfattas mer eller mindre som ett problem i de olika kommunerna. Resultatet har också visat att problemet hanteras olika vilket gör det svårt att uppfylla likabehandlingsprincipens syfte. Det saknas tydliga riktlinjer i flera av kommunerna för hantering av sådana här ärenden. Del av problemet kan reduceras redan i planarbetet om detaljplaner tas fram med väl genomtänkta ytor och tydliga gränser för allmän plats. I nuläget krävs det stora resurser om en kommun ska ta itu med problemet på allvar.
All land in Sweden is divided into properties and is part of society's infrastructure. Each property has a unique designation and is bounded by a property boundary marked with boundary points. All properties also have one or more owners. The state, county councils, municipalities and individuals can all be owners of properties. The municipality has a role in society as both property owner and authority. Land use in Sweden is governed by Sweden's municipalities through various planning procedures. The largest land areas that the municipality owns are within urban areas where most of the land is local planned. Both the individual and the general interests should be merged about the surfaces for an appropriate use of the land. The municipality as a property owner handles cases where individuals use municipal land unlawfully for private purposes. Interviews have been completed to take part of the municipalities' experiences of unlawful use of municipal land. Examples of noncompliances that occur on municipal land are hedges, garden furniture, compost, waste or buildings. The biggest consequence is that the public places are privatized. The public has the right to stay on someone else's land according to the right of public access and can temporarily use public space for individual purposes if permission exists. If municipal land is used unlawfully for individual purposes, the municipality can use legal measures to deal with the problem. Depending on the type of non-compliances and where it occur, there are several different laws and regulations to relate to. It can be distinguished from newspaper articles and publications on municipal websites that the problem has been around for a long time but has now begun to be discovered more and more by the municipalities. The participating municipalities confirm that unlawful use of municipal land occurs. The phenomenon is perceived more or less as a problem in the various municipalities. The result has also shown that the problem is handled differently and makes it difficult to fulfill the principle of equal treatment. There are no clear guidelines in several of the municipalities for handling such cases. Part of the problem can be reduced already in the planning work if detailed plans are developed with well-thought out surfaces and clear boundaries for public space. At present, large additional resources are required if a municipality is to deal with the problem seriously.