Den här uppsatsen handlar om betydelsen av en mötesplats för människor i social utsatthet. När det gäller att nå samhällets mest utsatta är den sociala frivilligsektorn framstående. Orsaker till detta tycks vara den medmänsklighet, de låga trösklar och den välkomnande anda som är kännetecknande för verksamheter inom just frivilligsektor. Verksamheterna drivs ofta i form av mötesplatser, som har visat sig vara ett kraftfullt verktyg i motverkandet av stigma och exkludering. Syftet med denna uppsats var att ta reda på vad en mötesplats kan betyda för människor med personlig erfarenhet av social utsatthet och exkludering, och hur de upplever personalens bemötande. Detta studerades utifrån socialpedagogiska idéer om gemenskap och inklusion. Studien tar avstamp i ett café som drivs av ett antal kristna församlingar och som riktar sig till människor i utsatta situationer. Samspel och bemötande har observerats och ett tjugotal besökare intervjuats genom fältintervjuer. Även personal har intervjuats för en mer heltäckande bild. Materialet har analyserats med hjälp av tematisk analys, och inklusion använts som teoriram. Resultatet visar att caféet har stor betydelse för besökarna. Att vara på caféet innebär att grundläggande behov tillgodoses genom att det erbjuds mat, värme och gemenskap. Caféet visar sig också fungera som en fredad zon, där besökarna beskriver att de känner sig välkomna och accepterade som de är. Besökarna upplever att de blir lyssnade på och att de får ett gott stöd. Att få hjälpa andra beskrivs som mycket betydelsefullt, och de besökare som har ett missbruk menar att caféverksamheten på olika sätt ger dem styrka och motivation att hålla sig borta från missbruket. Slutligen diskuteras studiens resultat och viktiga erfarenheter i relation till socialt arbete och socialpedagogik.